Ibland hatar jag verkligen att vara tjej. Att växa upp i ett samhälle där man redan från start skolas in i att det är okej att snacka bakom ryggen på andra. Vi lär oss redan på dagis att vi inte ska slåss utan att prata om problemen istället, men vi lär oss inte att prata med rätt person om saken. Vi lär oss att ta det med någon annan, aldrig att man går till personen det rör och löser det mellan de berörda. Jag blir så trött.

Varför har vi så svårt att glädjas åt andras framgångar? Är vi verkligen så osäkra och tveksamma att vi måste trycka ner någon annan för att bekräfta oss själva? Ibland hatar jag att vara en del av hästsverige. Att vara en del av en kultur där det ses som standard att trycka ner sina "vänner" för att själv komma framåt. Jag förstår inte grejen med det. Bara för att man trycker ner någon annan blir man inte bättre själv, man är fortfarande kvar på samma nivå. Bara för att man kanske lyckas trycka ner någon såpass mycket att man eliminerat allt motstånd från den personen så finns det fortfarande så många andra kvar. Varför inte lägga energin på att träna istället och bli bättre och på så sätt krossa motståndet.

Det är väl ingen nyhet att man lär av varandra. Varför kan vi då inte peppa varandra och hjälpa varandra att utvecklas? Det är gynnar ju trots allt alla, ju mer våra konkurenter utvecklas desto mer kan vi lära av dem.

Räcker med bitterhet för stunden. Lovar förövrigt att jag ska bli en bättre människa nu. Helt officiellt. Hanne lägger av med skitsnacket och byter liv. Puss