Sitter och diskuterar och filosoferar lite över vårt tragiska samhälle. Hur tänker man egentligen när man bygger upp ett samhälle där industrin inte fungerar om man inte kan expandera hela tiden för utan den expanderingen och ökningen av vinsten så finns det egentligen ingen vinst? Förstår inte samhället att detta är ohållbart? Kolla bara bak i historien, vid varje ekonomisk topp så har det blivit krig och allt har börjat om från början och man har byggt upp allt från noll och bara utvecklats mer och mer och mer och tjänat mer och mer och mer och sen har allt raserats IGEN. När blev vi så giriga egentligen? När började allt handla om att man ska jobba så lite som möjligt för så mycket pengar som möjligt?

Blir så frustrerad när jag tänker efter och märker hur mycket jag själv dragits med i dehär när jag egentligen är helt emot det. Grupptryck grupptryck grupptryck, undrar hur kul vi kommer tycka att det är när planeten går åt helvete och inte går att bo på längre. Kommer ju antagligen inte hända under min livstid så jag behöver väl inte bry mig egentligen och bara av att tänka den tanken visar ju också hur vanligt tragisk man är. Som alla andra. En i mängden. Saknar när jag va typ tolv år gammal, rebell och sket fullständigt i alla andra, nog för att jag fortfarande är ganska envis och gillar att ha mina egna åsikter och faktiskt inte bryr mig jättemycket om andra korkade människors åsikter men hur mycket man en intalar sig det så letar varenda negativ liten kommentar sig in och påverkar. Nu har väl jag turen att inte bli väldigt påverkad men man ser ju människor varje dag där deras liv faktiskt hänger på hur just du formulerar dig, är de inte dags att sluta vara så bittra? Man får faktiskt vara glad för andra t. ex. De verkar inte så många ha förstått.. Man kan må bra själv även om man inte utnyttjar andra. Just sayin.

Nu måste jag sluta skriva innan jag låter som världens mest bittra tonåring : )))) Ni får en assnygg bild på assnygga mig, de behövs nog efter min bf-text. hehehhe