Ni vet känslan av att förlora något. Att förlora något stort. På torsdag kommer jag förlora min andra familj. Folk jag delat hela mitt liv med i snart tre år kommer försvinna ut ur mitt liv lika fort som de en gång kom in. Folk som levt med mig och ställt upp i både med- och motgångar. De som faktiskt, trots att jag väldigt ofta tycker väldigt illa om dem, betyder så sjukt mycket från mig.

I månader har jag räknat ner, längtat, hoppats, bara velat iväg. Nu när det närmar sig med stormsteg är jag rädd. Rädd att klara mig själv. Rädd för att allt kommer ta slut. Så plötsligt! Tiden springer iväg.

Det är verkligen helt sjukt. Sjukt hur mycket jag upplevt med många utav min klasskompisar. Eller klasskompisar är helt fel ord, det är inte tillräckligt stort för att förklara hur stor del av mig de är. Helt sjukt iallafall. Så mycket som vi gjort under åren, så mycket som vi inte borde gjort. Så mycket vi borde gjort men aldrig gjort också. Det har varit skitkul, asdumt och helt underbart!