Får gång på gång höra att allt kommer bli bra, att jag inte ska oroa mig och att det finns så många som klarar av påfrestningarna som kissing spines faktiskt innebär och funkar på svårklassnivå. Helt seriöst, jag är så trött på det. Jag vill få vara svag, jag vill kunna gråta ut över att min häst kanske är död om en vecka och jag vill bara kunna få känna det jag vill. Självklart är jag glad över alla stöttar mig dagligen, ni är guld värda! Tro inget annat. Men ibland vill jag bara få vara jag. Trots att mitt jag förtillfället inte är vad det brukar.

Det är en konstig känsla, den där när man förbereder sig på den eventuella tomhet som döden innebär. Att inte veta hur det kommer bli. Att bara hoppas att man har fel. Jag vill hellre förbereda mig på det värsta och sedan bi glad över att ha haft fel. Det är så mycket lättare än att hoppas på något och sen bli besviken.

Det känns rätt så konstigt att liksom komma ifrån min säkra, trygga bubbla på Strömsholm och liksom kunna se mig själv utifrån. Först nu inser jag hur dåligt jag egentligen mått den senaste tiden, och hur dåligt jag antagligen kommer må dom kommande sju veckorna, och antagligen ett tag till efter. Men med insikt om problem kommer kraften att förändra. För största delen i problemet ligger ju hos mig själv, för mig är inte själva problemet att jag mår dåligt. Jag tror det handlar om att jag inte tillåter mig att må dåligt och ändå gör det. Dags att ta tag i det här och faktiskt låta mig må dåligt, att faktiskt släppa fram mina känslor inför människor och sluta isolera mig och låta det bli värre, annars kommer jag tillslut ta slut inifrån.